HAVERIKOMMISSION
Det finns ett land som vi brukar kalla Burma, fast det officiella namnet numera är Myanmar. Där bor drygt 50 miljoner människor och de har i 46 år styrts av landets militärer. Det har lett till en stadig nedgång av landets ekonomi, till minskad avkastning från jordbruket, till ett totalt förfall inom den högre undervisningen och sedan 1988 till ett allt hårdare förtryck. Militärjuntan, som kallar sig Statens Råd för Fred och Utveckling, bryter systematiskt mot i stort sett varenda artikel i den nu 60-årsjubilerande Allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter. Och ingen tycks kunna göra någonting åt det. Det väckte visserligen global uppmärksamhet när militärjuntan i det längsta vägrade att släppa in internationell hjälp och utländska biståndsarbetare till de områden som den 2 maj i år drabbades av en våldsam orkan. Det höjdes då röster för att man skulle tillämpa ett FN-beslut från 2005 som brukar kallas R2P, Responsibility to Protect, och som gäller en regerings ansvar att ge landets medborgare skydd. Försummar en regering att ge en del av sina medborgare livsviktigt skydd, så ska andra länder kunna ingripa, om nödvändigt med våld.
Men liksom i andra fall där R2P har aktualiserats visade sig den här lösningen omöjlig. Ett väpnat ingripande från någon stormakt skulle sannolikt bara göra ont värre, och dessutom kan alltid en annan stormakt utnyttja sin vetorätt i säkerhetsrådet och stoppa hela aktionen. Både Kina och Ryssland vårdar sig om ett gott samarbete med Burmas generaler. Också Indien bevakar sina ekonomiska intressen i landet. Återstår möjligheten att de mindre grannländerna skulle agera. Men precis som då det gäller Zimbabwe anser sig grannländerna ha mera att förlora än att vinna på ett ingripande. De vill ogärna se en politik som tillåter inblandning i andra länders interna angelägenheter. Alltså får katastrofen rulla på.
Av de 118 högsta befattningshavarna i Burma är enligt de senaste uppgifterna 89 officerare, det vill säga drygt 75 procent. De har ansetts kvalificerade som ministrar inom de flesta områden – arbetsmarknad, domstolar, ekonomi, elkraft, energi, gruvor, handel, hotell och turism, idrott, industri, information, invandring, jordbruk, järnvägar, kommunikationer, kooperativ, kreatursuppfödning, lagstiftning, religion, skogsbruk, social välfärd, teknologi, tranporter, utrikesfrågor och vetenskap. Enda undantaget är hälsoministeriet, där man faktiskt har släppt in personer med läkarutbildning.
Bland dessa höga makthavare finner vi 2 seniorgeneraler, 24 brigadgeneraler, 27 generalmajorer, 7 generallöjtnanter, 17 överstar och 4 överstelöjtnanter. Vid valet 1990 erövrade den demokratiska oppositionen över 80 procent av platserna i det parlament som sedan aldrig fick öppnas. Många av dem har i stället fått tillbringa flera år i fängelse. Militärens enda legitimitet är deras vapenmakt. Och de lider ingen brist på importerade vapen. Så en grundläggande fråga borde vara: vilka är det som tjänar pengar på att sälja vapen och ammunition till den här förtrycksapparaten?
Och motsvarande fråga borde ställas då det gäller en lång rad länder. Vad som har hänt i Somalia, Sudan, Rwanda, Kongo och Zimbabwe, eller i Nordkorea, Sri Lanka, Kashmir, Pakistan, Afghanistan och Iran, eller i Tjetjenien, Vitryssland, Kosovo och Bosnien, eller i Haiti, Mexiko, Guatemala, Colombia och Peru kan inte ses som nationellt isolerade kriser. Övergrepp eller grova försummelser i ett visst land har nästan alltid kopplingar till andra länders intressen, länder där det finns personer som vill öka sin makt eller sin förmögenhet genom att utnyttja andras olycka. Varje humanitär katastrof bör därför ses som ett svidande nederlag för det internationella samfundet, oavsett om det är makthavares åtgärder eller naturens krafter som har startat eländet.
För varje kris borde det tillsättas en internationell haverikommission med uppdrag att klargöra vad som har hänt och varför. Det är omöjligt att hitta botemedel om man inte har klarlagt katastrofens orsaker, bortom olika intressenters propagandaversioner. Olika meningsfulla åtgärder eller sanktioner kan inte förverkligas förrän man har en opartisk redovisning av fakta och sammanhang. Här måste FN ställa sig bakom sådana redovisningar som nu bara kommer från olika frivilligorganisationer. Att det i vår tid ska vara möjligt för ett gäng halvbildade militärer att år ut och år in förtrycka en befolkning på över 50 miljoner människor, det är ett brott mot mänskligheten, där vi alla gör oss medskyldiga genom fortsatt passivitet. Och detsamma gäller förhållandena och utvecklingen i en lång rad andra länder. Det finns alltför många intressenter som vill få oss engagerade i frågor av föga betydelse för mänsklighetens välgång. För ett förverkligande av de mänskliga rättigheterna krävs ett brett engagemang hos flertalet människor, långt bortom dagens nöjesindustri med skämttävlingar, mobbningsteve och kändishysteri. Förtryck och övergrepp och likgiltighet inför människors lidande är en smitta som sprider sig lika lätt och obarmhärtigt som hiv. Ingen människa är en ö. Vad som drabbar människor i dagens problemländer, det drabbar indirekt också oss.
Bo L 2008-11-02
Bo Lindblom, Byv. 32, SE-31295 Laholm, 0430-223 64